Under denna rubrik berättade Ulla Gudmundson för intresserade åhörare. Och det finns mycket att berätta. Katolska kyrkan är ju äldre än Italien. Italien enades först 1861. Den kristna kyrkan har sina rötter i Rom och kejsar Konstantin gjorde kristendomen till statskyrka år 385 och blev då den enda tillåtna religionen. Tanken var att kyrkan skulle ta hand om själen så tar staten hand om kroppen. Detta fungerade inte alltid. Rom går under ca år 476 men kyrkan består. Påven har egna soldater och krigsvapen som han inte drar sig för att använda och han fungerar som en statschef. Kyrkan splittras och Konstantinopel blir den östromerska kyrkans huvudsäte med egen påve. Den västromerska kyrkan (som vi följer framöver) är vid denna tid politiskt svag. Men det tar sig. Kyrkostaten erhåller många gåvor för att den skall hålla sig lugn men detta har istället motsatt verkan. Ju starkare man blir, desto mer vill man ha att säga till om. Striden mellan stat och kyrka har varit hård. Och makten har pendlat. Tron var stark även bland världsliga herrar. (Man kan aldrig så noga veta). Så böljade det fram och tillbaka. På 1700-talet växte nya tankar fram. Liberalismen började göra sig gällande. Kyrkan upplevde detta som ett hot och en styggelse och kunde inte anpassa sig till nya värderingar. Från staten framkom tankar om att ge påven en enklav så kunde han få hållas där med sitt folk och sina idéer. Detta uppskattades inte av påven vid den här tiden men så småningom växte Vatikanstaten fram. I slutet av 1800-talet växer också socialismen fram. Denna fick en stark genomslagskraft i Italien, där fattigdomen var stor. Det bildades ett katolskt parti 1919 som fick stor framgång. Då fick man liksom lite av både stat och kyrka. 1929 blir det klart med området för Vatikanstaten. Påven fick enorma rikedomar av staten som kompensation. T.ex. fick man många fina fastigheter i Rom att äga och förvalta.
Katolska kyrkan är numera en världsreligion och är stor bl a i Indien. Lagar som stiftades i Italien blev automatiskt lagar i Vatikanen. Detta upphörde först år 2008. Stat och kyrka har alltid anpassat sig till varandra i Italien genom tiderna. Men nu blåser förändringens vindar. De tre senaste påvarna har inte varit italienare och vissa röster hörs för att lägga Vatikanen i något annat land. Så blir det troligen inte men bara tanken säger en del. Redan Johannes XXIII valde många av sina kardinaler från andra länder än Italien. Blir lättare att utvidga kyrkan på det viset. Vi kom också in på olika påvar och deras betydelse. Många skandaler och funnits inom Vatikanen. Benedictus (han som var innan nuvarande) försökte och lyckades få upp många av dessa i ljuset. Han lät också Europarådet med sin finansinspektion granska penningflödet. (Vatikanen har EURO som valuta). Han är också den andre påven som har avgått innan sitt eget frånfälle. Enligt Ulla kände han sig inte stark nog att löpa linan ut. Hon kunde också berätta att Johannes XXIII i sina sista år inte kunde styra ämbetet ordentligt. Så ville inte Benedictus ha det. Detta och mycket mycket mer kunde Ulla berätta. Frågorna var många. Efter själva föredraget samlades vi i Katolska kyrkans församlingsrum där förfriskningar fanns att tillgå och diskussionerna och frågorna fortsatte. Så småningom troppade vi ändå av.