Det börjar dra ihop sig
Närmare 60 personer hade kommit för att höra Patrizia berätta om de italienska modehusen. P kommer från Italien och har nu bott i Sverige i tre år. Föredraget hölls på svenska. Först fick vi höra lite om klädernas och tygernas historia. Runt Florens var det ull som gällde och norröver runt Como, inte så långt från Milano, var det silke. Silket kom också från Kina liksom ullen också kom från England mm och förädlades i Italien. Italien blev lite av ett transitland för textilier även om det mesta stannade i Italien. Små tillverkningsområden poppade upp lite här och var. Nätverken växte och blev stabila.
Patrizia Coggiola, vår ciceron i modevärldens rike
I Italien specialiserade sig någon på en liten detalj i klädedräkten. Någon gjorde endast ärmar. Någon annan endast knappar, andra kragar etc…. Detta i sin tur gjorde att nätverken som jag nämnde tidigare växte sig starka. Man måste samarbeta. Så fungerade det med vissa undantag fram till mellankrigstiden. Nu började fascismen göra sig gällande. Och här gick funderingarna ut på att man skulle klara av att göra allt inom de egna gränserna. Vi behöver inte importera några kläder från övriga världen. Italien skulle skapa sitt eget mode som samtidigt var lite enklare. Kläder av hög klass för de högre stånden. Viskosen togs fram (alternativt silke). En stor byggnad med enbart kläder TEATRO DELLA MODA byggdes i Milano. Här visade man en modell av varje plagg och inköpare kom och beställde. 300 av den modellen i si och så många storlekar. Och 500 av den osv. Det var inga problem man hade resurserna ute i landet att färdigställa de önskade plaggen på relativt kort tid allt efter kundens önskemål. Efter kriget kom ett rejält uppsving. Amerika blev den stora marknaden. I Amerika skapades stora varuhus och dessa måste fyllas. Och fyllas snabbt. Leveranserna måste komma som kunden önskade och här kunde Italien leverera. Om man tidigare hade sytt skräddarsydda kläder som bara passade till en kropp började man nu att lätta på linjerna så att ett plagg skulle kunna passa till många kroppar. Ett lättare och lösare mode tog form. Konceptet löd ”bästa tråden, bästa knappen, bästa tyget”
- Nu går Italien starkt och reser sig. En man vid namn Giovanni Battista Giorgini, var välbärgad och kände många i USA. Han utvecklade den inhemska industrin och såg till att man kunde leverera mycket till USA. Även England , Tyskland med flera länder blev intresserade av att handla med Italien. Som ex kan nämnas Sorelle Fontana som ett framgångsrikt märke.
Elisabeth Taylor är i Italien och provar
La dolce vita introducerades. Kändisar och andra med stjärnstatus började intressera sig för de italienska kreationerna.
här ett exempel på en Ferragamosko
Ferragamo var en skokreatör av stora mått, där alla ”bara måste ha” sina skor ifrån. Han skapade inte skor, han skapade konstverk för fötterna. Och de måste också vara bekväma att gå i. Hos Ferragamo fanns det avgjutningar för otroligt många välbärgade. Bl a vår Ingrid Bergman. Så Ferragamo kunde rita ett par och om någon beställde just dem så kunde dessa snabbt färdigställas. F skapade bl a ett par skor med nylontråd som överdel, vilka han fick ett pris för.
Exempel på Emilios underbara tyger
Åter till kläderna. Emilio Pucci var en aristokrat som började intressera sig för mode och han är mest känd för sina tyger. Böljande tyger i härliga färger. Han började också lansera moderiktiga kläder i sportsammanhang. PRADA började som en liten affär som gjorde resväskor. Kunde även kalla sig hovleverantör. Ett extra plus. Började senare att göra damväskor. Man förstod att det var pengar att hämta där. Även syntetmaterial började att användas där man tidigare endast hade haft läder och naturliga tyger. En kvinnlig familjemedlem tog fram en ryggsäck som blev en dundersucce som fortfarande säljs i mängdupplagor. En riktig guldgruva. Produktstocken växte. Nu gjordes skor, kläder, ja till och med båtar. En Prada-produkt bara växer i värde.
Matrast
Glöm detta med att investera i konst och antikviteter. Sothebys har numera auktioner enbart för mode. Hos Prada experimenteras med olika material och former. Ingenting lämnas oprövat. Uniformsliknande modeller för både män och kvinnor. Mycket av inspirationen hämtas på loppisar. Prada finns i Milano. Gucci har en liknande framgångssaga men har sitt säte i Florens. Armani däremot började sin skaparbana vid 40 års ålder. Han hade dessförinnan varit handelsresande i tyger och visste allt om kvalitet och priser. Han hade en rejäl kundbas. I början skapade han för män och Richard Gere blev en frontfigur för hans skapelser. Nu vet vi at det finns mycket för kvinnor också.De flesta modehusen bygger egna museer med egna alster.
En paus gjordes där vi njöt av Cariannas goda italienska snittar med tillhörande dryck
Så här mycket tror jag aldrig jag har skrivit och ändå känns det som jag bara har skummat,
