Den drillar, den kvittrar. Den kan låta som en harpa, den kan låta som en luta. Men framförallt låter den som en cembalo. Anne-Marie hälsade oss välkomna och Ingela Ekström tog över.
Orkestersalen
Den italienska cembalon. Gjord efter en kopia som finns i Nurnberg. Varför ville man ha en sådan. Det fanns redan en flamländsk cembalo i huset (gjord i England). Ingela berättade om skillnaden. Den flamländska är robustare och pålitlig. Lite större och tyngre med stålsträngar. Den passar bättre in i orkestersammanhang. Lite historia om cembalon som instrument fick vi också. Den började utvecklas på 1500-talet. Byggs fortfarande i England, Frankrike och Italien. Fanns snart i hela Europa och var det dominerande instrumentet vid alla hov under 1500-1600- och 1700-talen. Det var inte ovanligt att det fanns både två och tre cembalon i en större orkester. Man använder en helt annan teknik när man spelar på en cembalo mot när man slår an en ett piano eller en flygel.
Detalj från målningen på lockets insida
I slutet av 1700-talet började man experimentera med klubbor som slog an strängen. Men det tog tid att få fram den optimala tekniken för den moderna flygeln. Bl a var Mozart testpilot för detta nya instrument. Tillbaka till den italienska. Sångläraren på Musikkonservatoriet ville ha en cembalo som bättre kunde kompa sångarna. En cembalo med sprödare klang. Ett soloinstrument som följer recitativen för sångarna. Det fanns genom generösa donationer lite pengar i kassan. I kassan är inte pengar till glädje utan nu var man ute efter en italiensk cembalo. Ingela tog år 2003 sin rektor med sig och for till Italien. En tidigare elev hade rekommenderat Guido Bizzi i Varese. Så dit for dom. Blev väl mottagna och beställning gjordes. Leveranstid ett år. Det är inte bara en man/kvinna som gör hela cembalon utan det är många hantverkare som specialiserat sig på en detalj. Någon gör benen, någon botten etc.. (Får mig att tänka på föredraget om Italienska modehus, där var det samma princip. Någon gör kragen, någon gör ärmar etc…)
Ingela Ekström med föremålet för vårt besök
Botten består av gran och för övrigt är det cypress. Strängarna är av mässing. Dessa går ständigt av. Det är en känslig och nyckfull tingest. Ett nervöst fullblod. Men enligt pianostämmaren måste strängarna vara hårt spända för det är då den fantastiska klangen kommer fram. Så det är bara för Ingela att acceptera och laga. Målningen görs också i Italien. Den vackra slingan på sidan kommer från utsmyckning på Musikkonservatoriets hus. De vackra målningarna med motiv från Falun gjordes efter en nedskickad turistbroschyr.
Men det var inte bara prat. Vi fick också höra hur det låter. Folia och Sonata D av Scarlatti, Gavotte av Zipoli, Tu fedel, Tu costante av Händel, We the spririts of the air av Händel och Sarabande och Gavotte ur fransk svit av Bach. Ett mycket generöst program. Spelandet blandas med pratet på ett mycket lättsamt sätt. Och plötsligt slits dörren upp och in stormar två urarga unga kvinnor. Ingela glider snabbt ner bakom cembalon och börjar spela och en fantastisk sång- och spelstund tar sin början. Och dessa underbara röster sjunger bara för oss. Det blir styckena från Händel och Purcell. En fin blandning av vrede och värme. (Det vi hör på videosnutten är Purcell). Publiken jublar och applåderna brakar loss. Så proffsigt.
En fantastisk kväll för oss som var där. Förtjusningen var total. Helt klart hade Ingela lagt ner mycket jobb för vår skull. Det trots att Musikkonservatoriet har jubileum i år och många extra program skall genomföras.
Ett stort varmt tack framfördes med en liten blomma av vår ordförande Anne-Marie Hammar.
